måndag 29 oktober 2012

Copenhagen 6 Hour Run 2012

#projektbarfota #6h #huaraches #lunasandals #42k

Morgonen börjar med att min buss inte kommer. Som tur är kommer en buss från en annan linje som kör samma väg förbi och jag hinner till stationen i någorlunda tid.
Väl på centralen möter jag upp min medlöpare Magnus. Vi köper en tur&returbiljett och hoppar på tåget.
Loppet går i en park, ca 20 minuters tågresa från Köpenhamn följt av en 25-30 minuters promenad.

Jag har under en tid fokuserat ganska mycket på loppet och bloggen har varit dessvärre varit dåligt uppdaterad. Av någon anledning blir jag ibland lite rädd för att jinxa saker och väljer hellre att berätta om dom i efterhand.

Väl framme är det kallt. Det är frost på träden och gräset är vitt. Det är en underbar dag, solen skiner och höstlöven ser ut att stå i brand.

Vi hämtar ut våra nummerlappar och och svidar om.
Alla andra ser ut som rutinerade marathonlöpare och både jag och Magnus känner oss aningen malplacerade.
Innan starten blir det allmän info om hur dagen kommer se ut. Ingen megafon eller PA system används så det är omöjligt att urskilja informationen som dessutom är på danska.

Kort därefter radar vi upp oss vid starten. Ursprungligen fanns det bara 150 platser men de utökades till 175.

Vi ställer oss en bit bak. Ingen idé att stressa..
Starten går och vi ringlar iväg i ett lågt led.

Loppet går i en slinga runt en sjö. Sträckan är ca 2,2 km. Denna sträckan ska man varva så många gånger man kan under sex timmar.

Ett tidslopp på en rundbana är ypperligt om man vill testa sina gränser utan att riskera att bli strandad om man till exempel springer en enda lång sträcka från a till b.

Både jag och Magnus blev lite besvikna när vi redan efter en 6-7km börjar känna av diverse skavanker. Magnus har haft strul med en vad och jag känner av mitt vänsterknä. Det beror troligen på att det var kallt ute och att kroppen var kall vid start.
Jag vet inte hur men efter ett tag känner jag en varm känsla i knäet och smärtan avtar successivt och efter en halv minut känns allt bra igen!

Vi slog följe och körde 2:1 metoden, två minuter löp och en minut vilket funkade utmärkt. Eftersom vi båda egentligen inte är riktigt tränade för denna typen av belastning är det smart att ta promenadpauser.

Fram till halvmaran gick det helt ok. Jag var ganska sliten dock.
Varven fram till tre mil var inte speciellt roliga det gjorde ont i kroppen och man fick kämpa för att hålla sig i rörelse.
För att hålla koll på antal varv hade jag fixat ett “radband” av sonens pärlor. Jag valde färger för att indikera milstolpar och totalt antal varv jag ville klara. 19 varv skulle resultera i en mara , vilket var mitt mål.

Efter tre mil skiljdes vi åt. Jag var ganska låg och behövde återhämta mig lite längre än vad klockan tillät. Magnus tutade iväg och jag fokuserade på att ta det lugnt.
Varje gångpaus var förenad med ett par steg i total smärta, även om det kändes bra att inte springa.

Vid start/mål fanns ett gottebord med förfriskningar och småplock; gifflar, lakrits, smågodis och diverse frukt. I dryckesväg fanns där vatten, energidryck, cola och red bull.
Jag tog något litet varje varv. Jag hade även med mig egen Hammer Gel och Bar utifall där inte skulle finnas något veganvänligt.
Det blev jordnötter, äppelskivor, russin och gel&bars som fick stå för energin. Det kändes riktigt bra i princip hela loppet. Inga blodsockerdippar eller energilöshet. Mest ömmande och slitna kropsdelar...

Skovalet föll på mina Luna ATS sandaler.
Det blev även strumplöst eftersom jag har en tendens att bli riktigt varm om fötterna vilket brukar ge skavsår med strumpor. Första timmen var ganska kall men sen fick jag upp värmen och frös inte mer om fötterna under loppet.

Snabbspolning.

Nu var där tre pärlor kvar på bandet. Orken och lusten hade återkommit och nu sprang jag mer än gick. Det gick inte snabbt men det gick framåt.
Inför sista varvet hade jag snittat 18 minuter per varv och hade lika många minuter kvar inför sista. Nu jäklar.
Jag försökte springa så mycket jag kunde och tungt var det. Jag passerade 1500 meters skylten och till slut 2000 meters skylten! Nu var det bara ~100 meter kvar till mål!
Jag tänkte att det skulle vara några minuter kvar och att jag hade maran som i en ask.
Tuuuuut! - Signalen ljöd och alla fick stanna på sin plats. Jag såg målet och jag hade inte passerat det.. En halv minut till och jag hade klarat det men nu stod jag där snopen och direkt besviken.
En liten stund senare kom en kontrollant och markerade i marken där jag stod. Jag fick en filt och kunde bege mig till målområdet.
I mål stod Magnus och väntade, han hade kommit in med tio minuter till godo och helt enkelt stannat där. (Jäkligt strongt jobbat Magnus. Är mäkta imponerad ska du veta!)

Vi fick våra medaljer och varsin mugg. Det började kännas bättre. Även om det tekniskt sett saknades en lite bit ser jag det ändå som ett marathon. Att bara passerat fyra mil känns helt sjukt nu i efterhand (i sandaler dessutom)

Jag medverkade i 2010 års upplaga av loppet, då med knappt ett år av träning. Då kom jag 35km och var så slut i kroppen att jag enbart gick de sista timmarna, så detta får ju ses som ett framsteg!

Nu, två dagar efter är jag fortfarande stel lite här och var men samtidigt riktigt nöjd. Ganska overkligt vad kroppen klarar av om man ställer in sig på det och ger sig fanken på att klara det!

Jag passade på att filma lite när det började närma sig slutet;
CPH 6h run - ett par klipp

Det kommer nog ta ett tag innan jag ger mig på ett sånt här långlopp igen men jag är redan sugen på att ge mig ut och springa igen!

//Martin

Google+: View post on Google+



Post imported by Google+Blog. Created By Daniel Treadwell.