Eller “Hur jag småpratade och promenerade mig till ett personbästa”. Nåja, det där lät kanske som att jag inte fick kämpa, visst fick jag det! Nu till storyn.
Jag hade följt vädret noga veckan innan loppet och konstaterat att det troligen skulle vara blött på marken och kanske till och med regna.
Det var blött och det regnade när jag anlände till startområdet...

Jag hade redan planerat att köra loppet med något på fötterna. Valet föll på Luna Sandals ATS-modell (ej längre i sortimentet). Detta visade sig vara ett hyggligt val med tanke på det halvtråkiga underlaget bitvis. Kompressions-sleevesen hann ju komma med fram så de fick också följa med.
För att verkligen sänka standarden vad gäller löparmode krönte jag verket med en regnmössa, yarr!

Väl på plats träffade jag en nätbekant, Morris och hans sambo Ingela som helgen innan sprungit Lejonbragden 50k i Lund.

Det visade sig att de båda var stora Galloway-fans och körde stenhårt med spring-gå-spring metoden! (de är även minimalistlöpare!)
Tiden gick och jag frös en aning i duggregnet i väntan på att starten. Sedvanlig uppvärmningen med diverse övningar till musik genomfördes, men själv stod jag bredvid och sparade på krafterna.
Jag passade på att fråga vilka intervall Morris tänkte köra: 2/1. Och jag som tyckte mitt upplägg med 4/0:30 var sparsmakat. 2/1 visade sig vara alldeles utmärkt!
Jag frågade om jag fick hänga med i deras fart och sedan gick starten!
Första biten, över kilometern löper längs en golfbana. Vi tuffade alla på i ett lemmeltåg över gräset. Ganska snart piper klockan och det blir promenadintervall.
Efter ett tag lämnar Ingela oss och vi fortsätter i ett lugnt prattempo.
Regnet började nu så smått avta och molnen såg inte lika mörka ut längre.
Dessvärre hade jag hunnit ta loss mobilen från armhållaren, placerat den i den vattentäta fickan och lagt ner den i ryggsäcken, vilket bidrog till multimediabortfallet detta året.
Sydkustloppet är verkligen ett trevligt och mysigt lopp. Detta året blåste det inte speciellt mycket heller.
Vi kom efter ett tag in i centrala Trelleborg till första vätskestationen. Här har jag börjat suga i mig en gel. Jag tar den långsamt under en sisådär tio minuter kanske men det känns sådär så det blev inga fler under loppet.
Kilometerna avverkas sedan utan några större bekymmer. En bit efter centrum står familjen och svärföräldrarna och hejar på och knäpper en bild.
Snabbspolning.
Vid cirka tolv kilometer kommer en svacka. Det börjar kännas lite ansträngt. jag märker även att sandalremmen framme vid tårna börjat skava bort hud med hjälp av sand och grus som kommit emellan Vi tar en liten paus, jag rensar och smetar på en rejäl klick vaselin som avhjälper det värsta.
Svackan, väggen eller vad man vill kalla den sitter i ett hyfsat bra tag och jag kämpar verkligen med att förmå mig själv att fortsätta springa. En-minuts-pipen känns som en gudagåva men just gångpauserna tar extra hårt på sulorna och tåskavet.
Vi har småpratat om allt möjligt mer eller mindre hela vägen, löpning, skor, mat, sociala medier med mera.
Plötsligt kommer en skylt längs vägen - 18km. Nice! tre kilometer kvar! Sinnet är nu lite piggare men kroppen börjar känns stel.
Sista biten, min golgata är en flera kilometer lång cykelbana. Kroppen vet nu att slutet är nära och verkar vilja stänga butiken. Vi tar en lite längre promenadpaus.
Till sist närmar vi oss målet i Smyge och springer i mål!
Redan efter halva loppet kände jag på mig att det skulle gå bättre än sist och det gjorde det. Officiella tiden blev 2:34:05 - en förbättring med fjorton minuter! Detta genom att ta en minuts promenadpaus efter två minuters spring.
Kroppen kändes oförskämt pigg efteråt. Dagen efter kände jag lite i vänstra käet, löparknäkänningar. I övrigt nästan ingen träningsvärk alls. Vaderna är de muskler som känns minst berörda, kan kompressionen spelat sådan stor roll?? Nu två dagar efter känns det lite stelt i vänster ankel men inget farligt. Hoppas kunna ta en lugn runda nu i veckan. Till helgen är det ju dags för andra upplagan av Malmö Barefoot Run! Se nu till att anmäla er :)
Summa sumarum; jag riktigt nöjd! Jag tror att sällskapet är att tacka för den goda tiden, att springa med någon annan får mig att ge det där lilla extra.
Sandalerna fungera utmärkt bortsett från skavet, de satt på plats hela vägen och presterade bra även i obanad terräng.