söndag 31 oktober 2010

Copenhagen 6 hours run - mind over matter

Igår avverkade jag mitt första tidslopp. Innan jag går närmre in på det tar jag historien från början.
Ändå sedan jag började springa, mars-april i år har långdistanslöpning fascinerat mig. Jag läste Born to Run som många andra och blev intresserad av ultra. Jag har lusläst allt jag kommit over och drömt mig bort..
Nu är ju ultramarathon inget man bara hoppar på sådär hur som helst. Det krävs oftast år av träning och helst att man sprungit vanliga Marathon (~42.2km) innan ger sig på en ultra.
Ett tidslopp har egentligen inte någon längdgräns utan man springer (oftast runt en bana ) så länge loppet löper och sedan kollar man sträckan. Det finns från 6 timmar dubblerat upp till 48h. Det finns även lopp som sträcker sig over flera dagar.
Eftersom tidsloppen inte har någon längdgräns tyckte jag att det skulle passa mig. En mara till exempel måste man ju springa 42 kilometer vilket jag inte trodde jag skulle klara i nuläget. Syftet med loppet var att få en liten fingervisning om vad kroppen klarar av.

Nu till äventyret.

Jag hade varit lite skum i magen och dagen innan dessutom sett till att äta extra mycket. Detta innebär att toaletten kallade strax innan klockan skulle ringa, vid 5-tiden.
Strax därefter fixade jag lite frukost i form av bacon och majonäsröra.

[caption id="attachment_853" align="aligncenter" width="180" caption="Baconfrukost"]Baconfrukost[/caption]

Jag hade varit i kontakt med Zingo, en ultralöpare från Lund som jag skulle ha sällskap med. Han hade dagen innan varit osäker på om han skulle med pga sjukdomskänningar. Jag var själv orolig över att bli dålig då typ alla omkring mig var sjuka.
Zingo mailade på morgonen att han var på.
Jag kollade det sista som jag skulle ha med mig och tejpade fast ett compeedplåster på vänsterfoten. Jag tänkte springa i Evo skorna och just den vänstra dojjan var lite jobbig i hälen.

07:22 skulle tåget lämna stationen. Jag hoppade på tåget och hittade snabbt Zingo i sin orangea tröja.

[caption id="attachment_854" align="aligncenter" width="300" caption="Två morgonpigga löpare!"]På öresundståget mot danmark![/caption]

Vi snackade om lite allt möjligt och Zingo berättade om Markusloppet han sprungit helgen innan.

I Danmark träffade vi en dansk som också skulle springa loppet. Han slöt upp med ännu ett gäng på tåget som tog oss till området. De andra löparna var luttrade och snackade marathon till höger och vänster. De blev lite snopna när  jag berättade att jag inte ens sprungit en mara förut.
Från stationen var det ca 2km till parken där loppet skulle hållas.

[caption id="attachment_855" align="aligncenter" width="180" caption="På väg till området"]På väg till området[/caption]

Vi kom fram och anmälde oss. Man fick en påse med nummerlapp, chip med kardborreband och en mössa!

Det var ett väldigt fint område beläget runt en sjö. Löven hade börjat skifta i fina höstfärger och vädret verkade bli kanon; molnigt och lagom kyligt. Jag svidade om och snörade på Evosarna. Jag hade köpt en burk vaselin då jag hört  att det inte år ovanligt med skavsår. In på toa, kissa en sista gång och på med vaselinet. Nu var det snart dags.

[caption id="attachment_856" align="aligncenter" width="300" caption="Start/Målområdet"]Start/Målområdet[/caption]

Vi fick lite allmän information innan starten, bland annat hur vi skulle passera chipmätaren. Den var troligen inte så exakt så det var viktigt att man passerade den en och en. När sedan 6 timmar hade gått skulle det tutas och alla skulle stå stilla där de befann sig i väntan på kontrollant.

Vid varvningen var där ett gottebord uppställt med lite grejer. Vatten, energidryck, choklad och cola. Nötter, gifflar, kex och saltlakrits fanns också att tillgå.

[caption id="attachment_858" align="aligncenter" width="300" caption="Bränsle"]Bränsle[/caption]

Vi ställde upp på ett långt led. Både jag och Zingo ställde oss lite längre bak.
Framför oss stod där en dansk med ett par röda VFF sprint. Kul att se! Såg inga andra direkt minimalistiska skor i övrigt.

Tutan löd. Sakta men säkert började klungan ge sig av.
En efter en sprang om mig och jag hamnade fort sist.
Banan var strax över 2.2km och första och andra varvet låg jag i hasorna på en äldre herre i gamla kläder. Han hade en sjyst hastighet så jag bestämde mig för att hålla hans tempo.
I efterhand, trots min väldigt långsamma hastighet vore det nog bättre om jag lagt in gång mycket tidigare än vad jag gjorde....

Det var väldigt lätt att springa. Jag höll tillbaka och allt kändes bra. Pulsen stegrade inte nämnvärt och jag intalade mig själv att detta nog skulle kunna hålla i ett bra tag!
Men säg den lycka som varar. Jag höll inget vidare koll på varken tid eller antal varv.
Jag kom upp till varvningen och klocka stod på typ 1:35. Jag hade börjat känna av höfterna...

I varvningen tog jag vatten och en näve nötter (trots all mat jag tagit med mig åt jag uteslutande av det som bjöds) och promenerade under tiden jag drack och tuggade. Jag började pinna på igen.

Höfter började värka mer och mer. Strategin under de kommande två varven var att åtminstone springa fram till 1000m sträckat, gå någon/några hundra meter och sen springa resten till varvningen. Varven därpå blev det värre och värre.

Det kändes som knivar stacks i båda höfterna och kroppen ville verkligen inte röra på sig.
Jag har hört om dessa fenomen av andra som sprungit långt och att det är en fas man oftast går igenom.. Bull crap..
Det sista jag mindes var att klockan stod nånstans på tre timmar. Jag var halvvägs på banan och kände nu att jag inte kommer klara det. Nu pallar jag f*n inte mer.. När jag kommer till varvningen kommer jag bryta, tre timmar är ändå längre än jag nånsin orkat hålla igång.
Jag närmade mig tidtagarplattan och sneglade på klockan; 3:58. Hm.. Det innebär ju att det bara är 2h kvar (hur j*vla absurt är det egentligen, jag menar 2h!?).
Jag kör ett varv till och ser hur det går. Smärtan var olidlig.
Nu gick jag bara. Det var ingen idé att ens försöka springa. Det kändes nu som om man  inte bara stack knivar i höfterna utan även vred dom...
Musik har jag  aldrig med mig när jag är ute men jag tänkte att det kunde vara en sjyst backup om humöret skulle svänga. Sagt och gjort lurarna åkte upp och en spellista med huvudsakligen punk började spela. Det hjälpte inte nämnvärt men man slapp tystnaden. Jag hade sedan länge slutat tänka på att jag troligen var så sist man bara kunde vara.

Det kändes lite tråkigt att jag var tvungen att gå större delen av loppet men vad skulle jag göra.. Jag hade redan ont som bara den och att bryta nu hade verkligen varit ett nederlag. Fram till sista timmen kändes det som jag hade haft energi att springa halva varv åtminstone. Jag vet inte om det var den extrema smärtan i höfterna som gjor det men jag hade inte ont någon annan stans. Innan loppet var jag säker på att det skulle vara hålfoten, alternativt vristerna som skulle ge upp först. Även dagen efter känns de som de enda ställen jag inte har ont i..

När jag var halvvägs på sista varvet passerade Zingo mig (han vinkade förövrigt glatt varje varv han susade förbi mig ;) ) och skrek att det var elva minuter kvar. Jag hade svårt att uppskatta hur långt kvar till mål jag hade men ville inte skynda på allt för mycket, ty hade jag kommit förbi målet och x antal meter till hade detta inneburit x antal meter tillbaka efter slutsignalen hade blåst.

Hastigheten var nu smått obefintlig. Jag såg framför mig klippet från Terminator 2 när Arnold hakar sig fram till stämningsfull musik och hade det inte vart för de röda robotögonen skulle det kunnat ha varigt jag..

Jag närmade mig upploppet och med en 20-30meter kvar såg jag tavlan 5:59:30! Nice! Jag skulle slippa "vänta in" slutet. Jag tog ett krafttag och höjde farten till en slö lunk och kom i mål!

Under de sista timmarna funderade jag seriöst på om jag skulle fortsätta med löpning över huvud taget. Vad i helsike sysslade jag med?!
Hjärnan segrade till slut och jag tog mig faktiskt i mål. Redan minutrarna efter målgången kände jag mig fylld av energi och var väldigt nöjd! Jag lämnade mitt chip och fick, till min förvåning en medalj! Vad jag mindes skulle endast 6h löpare med marathonsträcka uppnådd få medalj. Jag visste att jag inte hade uppnått det men det är alltid kul med en medalj ;)

[caption id="attachment_862" align="aligncenter" width="179" caption="Medalj!"]Medalj![/caption]

Efteråt bjöds det på tårta och varm choklad. Jag satte allt vad kosthållning var åt sidan denna dag. I efterhand verkar det ha funkat ganska bra. Jag kände mig aldrig trött och svag i kroppen och jag såg till att dricka vid varje varvning.

[caption id="attachment_863" align="aligncenter" width="179" caption="Choklad och tårta!"]Choklad och tårta![/caption]

Jag bytade ganska omgående om till foppatofflorna och ett par sockar med dubbla lager för att göra det bekvämt för fossingarna. Zingo kom sedan tillbaka efter att han blivit måttad ute på banan.

[caption id="attachment_864" align="aligncenter" width="179" caption="6h senare..."]6h senare...[/caption]

Sedan bar det hemåt. Vi hade sällskap med en annan långlöpare från dalarna, Krister Lind och hans fru.
Det två kilometrarna till tåget var inte lika lätta att gå som på vägen dit ska ni veta.... ;)

Zingo bjöd på inhemska wienerbröd på tåget mot Köpenhamns Huvudbangård.

[caption id="attachment_865" align="aligncenter" width="179" caption="Med mormors hosta o allt ;)"]Med mormors hosta o allt ;)[/caption]

Idag, dagen efter kan jag meddela att jag är stel som tusan i benen. Efter att ha tryckt lite längs sidan av benet och upptäckt en väldigt ömmande punkt närmre vänstra knäet misstänker jag att jag har fått symptom av löparknä. Jag måste nog försöka kolla upp hur jag ska stärka höfter och liknande om jag ska fortsätta springa..

Ni kanske undrar hur fötterna ser ut? Jag avverkade dagen i mina Terra Plana Evo utan strumpor och utan innersula. Fotsulorna fick inga blåsor men huden vid vänstra hålfoten fick en liten en.  Ovansidorna lyckades också skavas lite grann. Dock inget smärtsamt.

[caption id="attachment_867" align="aligncenter" width="200" caption="små skavsår.."]små skavsår..[/caption]

Det var verkligen en upplevelse att ha provat. Jag hade inga speciella mål uppsatta då jag inte ens varit i närheten att göra något liknande innan. Det känns visserligen lite trist att man inte kom upp till åtminstone maradistansen men med tanke på hur lite träning jag har i ryggen är det inte så konstigt. Jag drar mig till minnes vad Zingo sa på tåget hem. Det var något i stil med "jag tycker det är ganska cool att du gav dig på det. Du hade tidigare bara sprungit en mil... En gång!!".

Så ja, jag får väl säga att det inte var så pjåkigt ändå. Vid det här laget undrar ni nog hur långt jag kom. Jag tillryggalade 35557m. Resultaten är inte helt exakta eftersom de hade strul de två första timmarna tydligen... Ingen aning om de gjorde något snitt på resten av tiden, isåfall kanske det egentligen var lite till eftersom jag höll en högre hastighet då.

Hur som helst är jag nöjd att jag bet ihop och stod ut sex hela timmar!

Dags att försöka vila lite innan jobbeveckan :)