söndag 19 september 2010

Skanörsmilen 2010 del 2



Detta är fortsättningen av min löparrapport. Läs del ett HÄR

Detta loppet sprang jag utan support eller polare så tyvärr tryter det med bilder.

Första delen utanför idrottsplatsen var standard grusväg med stenar i alla de storlekar.
Jag hamnade fort sist i klungan, ca. 15-20 meter bakom de sista. Kunde inte bry mig mindre! :)

De som sprang EKO halvmaran startade 40 minuter innan oss och de kom och passerade. Det var rätt sjysst att det va flera samtidiga distanser eftersom där alltid var folk runt omkring.(= det kändes inte som man låg sist ;) )
De första kilometrarna gick i ett lagom tempo. Jag hade runkeepern påslagen på iPhonen men den hade jag lagt i väskan så jag hade ingen koll på varken tid eller sträcka. Redan efter 3km sprang jag förbi en löpare som börjat promenera. Det såg ut som killen jag snackat med strax innan start men jag vet inte..



Benen kändes starka och där var ingen tendens till håll heller. Det hade gått ungefär 5h sedan jag åt. Jag hade undvikit att dricka allt för mycket vatten innan eftersom jag inte ville vara onödigt kissnödig. ca. en kvart innan starten hade jag svept ett par deciliter
iskiate ,
en gammal sportdryck som tarahumaraindianerna uppfunnit. Den består av chia-frö, vatten, en skvätt limejuice och ibland socker(vilket jag uteslöt).  Har haft chiafröna ett tag men inte bloggat om dom förrän nu. Fler som druckit/dricker iskiate: Zebban och Calle bl.a.

När jag närmade mig 5km markeringen slogs jag av hur lätt det kändes. Tidigare lopp är ju så här långa och jag brukar vara ganska färdig. Det kändes oförskämt bra!
Det måste ha gått i ganska sjysst tempo eftersom jag tyckte att vi precis startat. Tippar på ca. 30-32minuter max.
Det var många åskådare som kommenterade mitt barfotande. Minst fyra-fem löpare kommenterade när de sprang om, "imponerande!", "wow, barfota". Detta var givetvis kul och peppande! Även ett par "aow, gör det inte ont!??" kom där längs vägen. Mina svar varierade (lite efter underlag..) från "nä, det är skönt!" till "jag har vant mig, ,månader av träning vet du!".

Men säg den lycka som varar.. I slutet på 6:e kilometern började det bli tyngre. Orken började sina något och höfterna hade börjat ömma lätt. Även underlaget blev sämre och sämre. Jag kämpade på och försökte skifta fot som fick "vila" på den vita linjen i väggrenen. Bansträckningen var 95% asfalt och den sista biten av den raspiga sorten.

Båda stortårna fick sig varsitt asfaltsskrap pga. av att fokuset släppte något. Dock ingen allvarligare.

Det var gott om dricka längs vägen, tre allt som allt (det första var dock endast ett par hundra meter efter start och var tänkt till de som sprang halvmaran) . Det erbjöds både energidryck och vatten. Har aldrig druckit energidricka och tänkte inte börja nu.

Sista kilometern var lätt det jävligaste jag varit med om.. Jag lunkade på strax över promenadfart. Höfterna värkte, sulorna hade börjat ömma och visterna/anklarna började ge upp så sakta.

Till slut fick jag ge efter och började promenera. Jag var inte ensam. En kille framför mig gick redan och en kvinna saktade in och vi promenerade ett femtiotal meter. Hon frågade mig om det gjorde ont och jag svarade. Minns inte exakt vad jag sa men något om att fotsulorna var det som gjorde minst ont.

Jag samlade kraft och tog sats. Vips så var jag igång igen, inte snabbt men jag gick inte längre. Marken var nu sliten asfalt med småsten och en och annan kotte.

Nu närmade vi oss målområdet!

Det var ett halvt varv runt idrottsplatsen innan man sprang in på upploppet. Detta var nog hands down det absolut värsta underlaget någonsin. Hårt stampat grus med en massa insprängt makadam  och lösa stenar.. Jag haltade lätt fram och tog även ett par promenadsteg. Jag försökte slappna av och pannbena mig igenom och det gick sådär. Underlaget var nog inte såå jäkla svårt egentligen,  men med mer eller mindre en mil under sulorna kändes det...

Väl inne på idrottsplatsen var det gräs fram till mållinjen! Rena mumman för fötterna. Kroppen värkte nu utav bara f*n och jag sket i att spurta i mål.

YES!!!!!!! Jag hade kommit i mål! 10km EN MIL! hade jag sprungit. Det var helt sjuuuukt.
Mitt personliga mål, som vanligt är att slutföra sträckan.
Planen var denna gången att tillåta mig att gå om jag behövde det. Det blev ca. 50-70m gång vilket är helt sjukt bra enligt mina egna mått.

Sluttiden blev 1h 14min 17sek och jag  kunde knappt fatta det!

Väl i mål fick man medalj och en banan. Bananen han jag inte tacka nä till så den fick åka ner i väskan.
Jag satte mig ner i en caveman squat och ringde sambon som grattade mig.
Plockade upp iPhonen som nu nästan hade helt slut på batteri. Jag var lite sen med att stoppa den så den slutade på 1:15 något och sträckan var inte helt hundra heller. Dock litar jag mer på den kontrolluppmätta sträckan än luren...

Jag gav mig av till busshållsplatsen och åkte hem.  Där var lite ström kvar i luren så det blev spotify och senaste plattan med De Lyckliga Kompisarna som soundtrack efter denna magiska dag!

[caption id="attachment_748" align="aligncenter" width="225" caption="Skanörsmilen medalj"]Skanörsmilen medalj[/caption]

Kvällen avslutade sedan med pepparbiff och smörstekt broccoli och en massa vitlökssmör och majo.

[caption id="attachment_747" align="aligncenter" width="225" caption="Kvällsmat"]Kvällsmat[/caption]

Nu dagen efter är jag lagom mör i kroppen. Höfterna värker mest. Sulorna är i förbluffande gott skick dock.